Tisdagen den 6 juli var vi då äntligen här igen. Vad jag hade längtat men även haft det mycket bra i Stockholm både vad det gällde väder och allt på hundfronten.
Z hade precis börjat löpa innan vi skulle ner och jag hade egentligen inte så stor koll på vilken dag det var, men det visste jag ju att våra killar skulle berätta.
På onsdagen den 7 juli fyllde Z 3 år och fick lite mer godsaker denna dag. På eftermiddagen märkte jag en nyfikenhet av Zlatan när han luktade på Z, men de två andra killarna visade ingenting.
På torsdagen fick jag veta att min pappa var mycket sjuk och hade ingen hjälp där hemma och det kändes som om jag skulle kunna packa ihop allt igen och bara åka till Stockholm, men sjukvården finns ju till hjälp och den ville jag lite på. Men att min pappa nästan höll på att dö fast han fått hjälp av både 1177 och hemsjukvård som kallat på ambulans som inte kom, gjorde mig mycket orolig. Som tur var fanns det en granne hemma som gick in till honom för att kolla hur han mådde och då äntligen blev det fart på ambulansen, men han fick ligga i 13 timmar och vänta på denna som lovades komma klockan 7 men kom inte förrän närmare klockan 22.
Vad jag bara ville nu var att få uppleva något roligt och Lasse och jag bestämde oss för att om Zlatan och Z ville skaffa valpar så var det upp till dem och de fick helt bestämma dag och tid för detta.
Den 9:e satt vi och hade precis börjat äta när jag hör Z pipa till precis bakom oss utanför uteplatsen och där står nu de båda och hade klarat allt så fint själva. Det blev en hängning på 20 minuter och sen var de så nöjda.
För mig var det mest en orolig tid för pappas hälsa och jag fick inte mycket veta när jag ringde utan det blev bara svaret "han är stabil".
Den 10:e verkade varken Z eller Zlatan vara så intresserade av varandra och jag tänkte att hon kanske hade löpt klart redan. Men ännu var det för tidigt att låta de andra hanarna vara ute tillsammans med dem. Så det var Yra, Z och Zlatan som på söndagskvällen satt och tiggde mat av oss vid bordet och sedan försvann Z och Zlatan bakom vårt hus och jag gick för att kolla vad de tog vägen och där stod de nu igen tätt tillsammans och ännu en lyckad parning.
Jag kände mig ganska nöjd och just detta att våra djur helt får bestämma själva är något jag gillar.
Dagarna gick och allt var nu som vanligt igen och hela flocken kunde få vara tillsammans. Allt blir en sån skillnad när ett löp är över och flocken blir så lugn och harmonisk.
Veckorna gick och pappa var fortfarande kvar på sjukhus och hade nu även drabbats av Sepsis efter de kanyler som de hade satt in. Men för övrigt var allt stabilt och blödningen från magen var borta, så de funderade på att han skulle få komma hem, något som han verkligen längtade efter.
Men han blev i stället flyttad till Vårbergs sjukhem för fortsatt vård för Sepsisen hade satt sig kvar i hjärtklaffarna och han behövde dropp för detta och kunde då inte skickas hem.
Tyvärr har det nu tagit mycket på hans kropp under dessa 4 veckor som gått och alla hans muskler har försvunnit och han har ingen styrsel i varken ben eller armar, men blivit lovad att få hjälp med detta, men varje gång detta ska ske så finns det ingen tid.
Med Z har det fortsatt som vanligt och vecka 3 visade hon att hon mådde illa, ratade det mesta av maten och var mycket trött.
Men nu till helgen så kom matlusten tillbaka och hennes tuttar är alldeles rosa och har vuxit en del, så jag tror nog till 90 procent att de har lyckats även denna gång.
Nu har vi i alla fall något att se fram emot när vi kommer till Stockholm och då hoppas jag även att pappa ska vara på benen igen.
Återkommer om Z när vi vet mer
2021-08-08 09:25